Under hösten 2012 såg jag Annie get you gun med Säffleoperan och blev helt tagen av den unga Annie, Klara Nilsson. Som var nybakat från Musikalakademien i Umeå. Jag kände att det var Anna jag såg. Vi frågade och fick ett ja till svar. Så började jakten på en ny Erik och vi hittade den fantastiska Wiktor Sundqvist från Sunne, som gick sitt andra år på operahögskolan i Stockholm. Jag gjorde även andra förändringar i rollistan och allt kändes väldigt bra! Wiktor och Klara är ett fantastiskt par, med fint agerande och vackra röster. Jag gjorde även en ny bearbetning av manus, där jag kapade stora delar, men tycker ändå att essensen inte gick förlorad.
Mitt bästa år hittills!
Rollista:
Erik – Wiktor Sundqvist
Anna – Klara Nilsson
StorSven – Peter Stefansson
Mor Lisa – Eva Deivert
Per – Per-Anders Persson
Stina – Sofia Wretling
Jan vid sjön – BrorAnders Andersson
Mor Annika – Eva-Mi Tapper
Anders – Mattias Pettersson
Prosten – Pelle Steffensen
Patron – Claes Carling
Mamsell Lotta – Ida Bergsten
Wilhelm – Joakim Skyman
Ola i Gyllby – Morgan Englund
Britta i Gyllby – Malin Lunde
LöparNisse – Rustan Christensson
Bengt på Åsen – Johan Hebbe
Hinrik i Backa – Johan Persson
2012 06-25 Hur tänker man den 9:e gången?
Att få återkomma till ett spel så som jag har gjort med Värmlänningarna är en ynnest. Många gånger känner jag efter att ha regisserat en pjäs eller musikal att det fortfarande finns saker jag vill fila på. När jag däremot gör det flera gånger får jag den möjligheten. Samtidigt finns faran att inte kunna se på texten med nya fräscha ögon. Där kommer ensemblen in med sin viktiga erfarenhet! Med deras hjälp kan vi hitta nya vägar, se nya undermeningar i texten. Det finns många sätt att tolka en roll och en text på, och i årets spel har vi vänt och vridit mycket på relationerna i Eriks familj. Var ligger makten egentligen, hos Lisa eller hos Sven? Visst var Sverige patriarkaliskt på den här tiden, men nog förekom det att vissa starka kvinnor fick sin äkta hälft att genomdriva sånt de själva tyckte var bäst? Hur mycket kunde man sätta sig upp mot sina föräldrar på den här tiden? Vi har valt att ändå göra Erik ganska modern och frågan är ju om inte ungdomar är ganska lika, då som nu. Säkert ville man redan då gifta sig med någon man var kär i och inte någon mamma och pappa valde ut. Det finns så mycket att vrida och vända på och det är det som gör regijobbet så roligt och intressant för varje år. Till det krävs en otrolig förmåga att lägga pussel! För tänk er själva att få ihop ca 80 personer som alla finns på olika ställen i Värmland och Sverige, många med andra jobb än detta och få ihop allt det till ett repschema. Den sidan slipper ni se och det kan ni vara glada för! Nu har vi fått ihop det till en sammanhållen, dramatisk, komisk och romantisk berättelse som vi hoppas ni ska njuta av lika mycket som vi gör när vi berättar den!
Rollista 2012
Erik – Mattias Palm
StorSven – Peter Stefansson
Mor Lisa – Eva Deivert
Drängen Per – PerAnders Persson
Pigan Stina – Alexandra Larsson
Anna – Lineah Svärd
Fader Jan – BrorAnders Andersson
Mor Annika – Eva-Mi Tapper
Drängen Anders – Mattias Petersson
Patron – Pär Eliasson
Wilhelm – Joakim Skyman
Mamsell Lotta – Emeli Bohlin
Betjänten – Gustav Larsson
Ola i Gyllby – Morgan Englund
Britta i Gyllby – Malin Lunde Persson
Prosten – Claes Carling
LöparNisse – Rustan Christensson
Bengt på Åsen, hallingdansare – Johan Hebbe
Hinrik i Backa, hallingdansare – Simon Wiklund
Regi – Suzanne Carling
Producent – Helene Forsman
2011-01-27
2011 blir det 8:e gången jag regisserar Värmlänningarna. Tråkigt kanske någon undrar? Nej, inte alls, det är en bra text som tål att synas i sömmarna. I år ska vi dessutom byta ut huvudrollsinnehavarna vilket blir otroligt spännande. Förra året tackade Henrik Hugo (Erik) och Fredrik Sjöstedt (Anders) för sig efter 12 års medverkan. Dom har verkligen tagit spelet långt och det blir tufft för de nya att ta vid. Men utmaningar är till för att antas! Rollista kommer upp när den är fastställd, just nu är vi mitt uppe i auditions.
Suzanne Carling
Värmlänningarna av F A Dahlgren
Värmlänningarna är en företeelse i Ransäter, i hjärtat av Värmland. Här har spelet satts upp sedan 1953 och
många människor har passerat revy under åren. Vissa har stannat längre än andra, (somliga i över 50 år!) själv
gjorde jag fem år med regi, innan jag tyckte att idéerna tröt. Men redan efter två års bortavaro så poppade idéerna
upp och i år (2009) har jag förlagt sjön på scenen, för första gången i Ransäter. Anna åker ut på sjön för att leta
efter Näcken, när hon har mist förståndet. Erik kommer tillbaka efter att ha varit bortskickad, han letar efter Anna
och hittar henne just på sjön. De faller båda i vattnet och man tror först att de båda drunknat. Denna scen finns
med i orginalmanus, men just i Ransäter har vi aldrig lyckats få till det, utan man har endast hört vad som försigår
utanför scenen.
Så i år för första gången har vi lyckats göra ”drunkningen” och jag är verkligen nöjd med resultatet. Det blev verkligen
en sjö mitt på scenen. Härligt och nytt! Det verkade som de flesta i publiken, även våra stammisar, gillade idén.
Värmlänningarna är ett romantiskt spel i mina ögon, där jag vill förstärka relationerna och människoporträtten, så att
man verkligen kan förstå varför de agerar på det sätt de gjör. Det finns mycket komik i spelet som är viktigt att lyfta
fram, så man orkar med de tre timmar spelet tar att spela.
Suzanne Carling
Konstnärligt team
Producenter genom de år jag gjort – Katarina Adolfson, Kerstin Halvarsson, Bepa Hedåen
Regi – Suzanne Carling
Ljud – Jonas Persson
Kostym – Stina Hellqvist, Irene Westlund, Maritha Söderholm